VÅRT MILJÖARBETE

På Öregrunds golfklubb bedriver vi sedan många år ett medvetet arbete för att minska vår miljöpåverkan. Vi har sett över användningen av energi, använder miljövänliga drivmedel till våra fordon, källsorterar allt avfall och lämnar det som är möjligt till återvinning. Allt finns samlat i vår Miljöplan som revideras kontinuerligt.  Miljön och naturvården är omgärdad av många lagar och regler. Dessa har hjälpt oss att välja och fokusera på sådant som är väsentligt. 2016 har nya bestämmelser trätt i kraft som reglerar vad och hur vi får använda bekämpningsmedel på banan och vi måste anpassa oss till dessa. Målet är givetvis att vi ska bedriva en verksamhet som både på kort och lång sikt är positiv för allt och alla och inte förstör för framtida generationer. Ingen kan göra allt – men alla kan göra något. Klubben gör det den kan med stort stöd av Bo Thyselius.

För vårt sätt att arbeta har vi fått SGF:s Miljödiplom 2010 och blivit internationellt miljöcertifierade enligt GEO 2013 (Golf Environment Organisation). Certifieringen revideras av en extern person vart tredje år och till hösten 2016 ska detta göras.

2013 tilldelades klubben också SGA:s (Swedish Greenkeepers Association) Natur- och miljöpris.

ÖREGRUNDS GK MILJÖPOLICY

Antogs på höstårsmötet 2010 och innebär att klubben ska verka för:

God hushållning med resurser med stöd av bästa möjliga skötselrutiner för bana, klubbhus, och därtill hörande verksamheter, och på så sätt göra det möjligt att minimera negativ miljöpåverkan samt att optimera användandet av naturresurser och energi.

Efterlevnad av lagar och förordningar så att vår verksamhet ansluter till och stämmer överens med lokala, nationella och övriga bestämmelser. Bevarande av biologisk mångfald. Varsamhet med dammar och vatten för att på så vis bevara och till och med öka golfbanans ekologiska potential.

Kommunikation och utbildning i syfte att vår policy och vårt arbetssätt uppfattas på ett positivt sätt av anställda, medlemmar, gäster och allmänhet, samt att lämplig utbildning och information ges till anställda och förtroendevalda.

SOPHANTERING PÅ BANAN

Öregrunds GK har i dagsläget två miljöstationer, en efter hål 9 placerad vid kiosken och en efter hål 18 uppe vid klubbhuset. På varje miljöstation finns det soppåsar som du kan ta med dig och lägga ditt skräp i när du spelar en golfrunda. Vi hoppas att alla som spelar på golfbanan hjälper oss i vårt miljöarbete att erbjuda en golfbana fri från skräp. Alla flaskor och returburkar kommer att tas om hand och pantas, behållningen går oavkortat till vår ungdoms- och juniorverksamhet. Sorteringen görs i följande fraktioner:

  • Plastflaskor
  • Aluminiumburkar
  • Brännbart/komposterbart

Tack för att du hjälper oss i vårt miljöarbete och ha en trevlig golfrunda!

Broschyr om vårt miljöarbete

Under 2018 arbetade vi fram en broschyr som summerar det arbete som pågår på Öregrunds golfklubb inom natur och kultur.

Miljöplan

Öregrund GKs senaste antagna Miljöplan 2015 (pdf) >>

GEOCERT

2013 fick vi den internationella miljöcertifieringen GEO – Golf Environment Organisation. Just nu pågår arbete för att recertifiera klubben med målsättningen att det blir gjort under 2019.

Länkar till Miljöinformation

Miljögrupp

Gruppen som arbetar med miljöfrågorna på klubben är:

Andris Zarins, Kjell Johansson, Catharina Frostner & Håkan Sjöberg med stöd av Bo Thyselius.

NATUR OCH KULTUR PÅ BANAN

Östhammars/Öregrundsområdet har en mycket spännande historia och geografi. Öregrunds Golfklubb ligger mitt i detta område och klubben vill med informationstavlorna vid varje hål ge dig möjlighet att ta del av detta. Alla hål har också namn efter det respektive plats kallades när man bedrev jordbruk på gården Sandvik. Här nedan finner du information om respektive hål i PDF-format:

Hål 1 - Lillruddun Öregrunds GK på Sandviks Gård

Hål 1 Lillruddun

Namnet betyder ”liten röjd plats”. Det som idag är början på hålet var tidigare en smal åkerremsa.

Öregrunds GK på Sandviks gård

Golfklubben bildades 1988. Sedan 1990 arrenderas 75 hektar på Sandviks gård. Banan ritades av Bengt Lorichs och stod färdig 1992. Klubbhuset
byggdes 1998. Klubben arbetar för att vara en familjeklubb som passar alla. Under åren har också många förbättringar gjorts, bland annat kompletterades övningsområdet med en 6-håls korthålsbana 2004. Därefter har det öppnats en husvagnsparkering intill 8:ans green.

Sandviks gård har gamla anor. Nuvarande ägare är familjen Waldner som haft gården i släkten i närmare 100 år. I samband med ”Laga skiftet” i mitten av 1800-talet flyttades det nuvarande boningshuset hit från Björnäs by. Den huvudsakliga inriktningen på jordbruket var att odla det man behövde för den egna försörjningen och att producera mjölk som förädlades till smör och såldes vidare.

Roslagsnatur

Landskapet på Söderön förändras snabbt. Betesdjuren är nästan helt borta och på många ställen växer det tidigare öppna landskapet igen. Genom att röja i skogsområdena på banan behåller vi den ursprungliga naturtypen – Roslagsnatur.

Hål 2 - Linbastun Östhammar

Hål 2; Linbastun

Det lilla timrade huset bortom greenen byggdes för att ta hand om det lin man odlade på gården. För att komma åt fibrerna i linet måste det först rötas och det gjorde man här.

Östhammars historia I

Från början låg det som skulle bli Östhammar vid Ed. Ed betyder ”båtsläpa” och det var här man drog båtarna över det näs som skilde saltsjön från inlandsvattnen. Det finns inte belagt när Östhammar kom till. Kung Albrekt utfärdade 1368 det första privilegiebrevet för staden. Vid den tiden låg fogdeborgen Östhammarshus vid Gammelhus, som var en ö invid segelleden som via Granfjärden gick till Kallrigafjärden. Fogdens roll var bl.a. att skapa rättvisa och att driva in skatter.

Östhammars län

Östhammarshus var också styrelsesäte för Östhammars län. Det omfattade socknarna Börstil, Harg, Hökhuvud och Valö. På 1440-talet lades också Hållnäs och Lövsta till. Här skapades en naturlig handelsplats. Kustens fiskare kom hit för att möta bönderna och byta till sig spannmål och andra produkter mot strömming och torkad fisk.

Framgångsrik sjöfart

Sjöfarten var mycket framgångsrik för Östhammar. Handelsmännen i Stockholm upplevde detta som ett hot och 1461 förbjöd kungen Kristian I all handel och sjöfart till andra städer än till Stockholm.

Hål 3 - Ekholmen

Hål 3; Ekholmen

Namnet syftar på den dunge med ekar som finns lite längre fram på höger sida hålet.

Östhammars historia II

Landhöjningen gjorde att farleden via Granhammarsfjärden grundades upp och försvårade sjöfarten. Östhammarsborna begärde då hos Rikets råd att få flytta staden till nuvarande Öregrund. Begäran beviljades och 1491 flyttades husen i staden och marken såldes till bönder. Men redan 1521 ville man flytta tillbaka till Östhammar. Så skedde också och 1539 erhöll man nya stadsprevilegier av Gustav Vasa.

Hantverkarstad

17 juli 1719 drabbades staden av ryssarnas härjningar. Staden brändes ner. Den enda byggnad som klarade sig var kyrkan men den var då plundrad på sina inventarier. Efter återuppbyggnaden utvecklades staden till en hantverkarstad och 1771 fanns 31 hantverkare. 650 personer bodde i staden.

Viktig handel

Under de kommande seklerna var Östhammar en betydande sjöfartsstad. Man seglade främst på hamnar runt Östersjön. I lasten hade man med sig salt, humle, tågvirke, dyrbara tyger, kryddor, brännvin, öl, vin och mycket annat. Exporten bestod bl.a. av järn från de uppländska bruken.

Hål 4 - Skogen

Hål 4; Skogen

Namnet syftar på att det här tidigare låg en större skogsdunge.

Öregrund – staden vid havet

Idag har Öregrund ca 1600 bofasta personer. Sommartid utökas befolkningen till ca 30.000 personer.

År 1491

Men det har inte alltid varit så. I mitten av 1400-talet fanns här inget annat än klippor och hav. Först 1491 började Öregrund att bebyggas. Anledningen till att staden grundades var att hamnen och inloppet till Östhammar hade blivit så trångt att skutorna inte kunde ta sig in till hamnen. Östhammarsborna behövde en ny plats för sin sjöfart. Läget vid Öregrundsgrepen och segelleden till Norrland fick fyra utvalda ämbetsmän från Östhammar att bestämma sig för Öregrund.

Flyttade husen

Östhammarsborna flyttade sina timrade hus och byggde upp dem igen runt hamnviken som då var större än idag. Endast ett 20-tal fiskare blev kvar i Östhammar. Varför skulle de flytta? De fick ju längre till sina fiskeplatser utanför Singö.

Hål 5 - Långruddun

Hål 5; Långruddun

Som namnet säger låg här tidigare en långsträckt odlingsmark.

Öregrund – staden vid havet II

Under de kommande århundradena upplevde Öregrund en dramatisk och omvälvande historia. Befolkningen fick, efter olika kungliga dekret, flytta mellan Öregrund och Östhammar ett antal gånger. Staden drabbades också av krig, bränder och pest.

Ryssarna anfaller

1719 blev staden anfallen av den ryska krigsflottan och brändes ner. Öregrund hann inte mer än återuppbyggas förrän en vådeld, 1744, ödelade nästan hela staden. Kyrkan klarade sig. Men rospiggar är ett segt släkte och staden reste sig ånyo.

Arkiven försvinner

Men nästan hundra år senare, 14 juni 1829, när en gumma skulle halstra sina strömmingar som skulle säljas på marknaden i Östhammar, råkade
elden få fatt i en bodvägg och staden las åter i aska. Nu förstördes alla handlingar och arkiv om Öregrund och mycket av den information som fanns förstördes. Tursamt nog finns en del handlingar bevarade på annat håll.

Hål 6 - Västeräng

Hål 6; Västeräng

Västeräng är namnet på gården till höger om hålet.

Gamla farleder

Området mellan Östhammar och Öregrund är låglänt. Där det idag är åker- eller kärrmark gick tidigare viktiga segelleder. Mellan Granfjärden och Kallrigafjärden gick en farled, som dock grundades upp redan i slutet av 1300-talet. Planer fanns dock ända in på 1900-talet att bygga en kanal här.
Det ansågs militärt viktigt att kunna ta sig bakvägen ut till Öregrundsgrepen. Kvar idag finns ett antal smärre tjärnar och kärrmarker. Området runt Öregrund kallades ännu in på 1900-talet för Norrön. Området söderut heter fortfarande Söderön.

En annan viktig led gick mellan Granfjärden och Rackfjärden vid Söderby-Karlsäng. Den farleden var farbar en bit in på 1800-talet. Vid gården Snuggsund stannade fiskarena för en kaffe hos bonden, som bytte till sig strömming. ”Snugga” kallades det. Därav det ovanliga gårdsnamnet. En farled kallad Tuskötäppan gick från Östhammar ut mot havet. Leden kortade avsevärt resan ut till fiskevattnen på havet.

Hål 7 - Torsmossen

Hål 7; Torsmossen

Det stora diket över hål 6-7 avvattnar det sanka området. Vattnet rinner vidare ner till dammen vid hål 3.

Landhöjningen förändrar landskapet

När inlandsisen smälte bort för cirka 10 000 år sedan var berggrunden nedtryckt flera 100 meter. Roslagen var havsbotten. Urberget, som var täckt av morän, har sedan dess sakta stigit ur havet. Vattennivån på vikingatiden för 1000 år sedan var sex meter över dagens. Det mesta av marken där golfbanan nu ligger låg då under vatten. Landhöjningen pågår fortfarande och är i Roslagen cirka fem millimeter om året. Skärgården förflyttats längre och längre österut och havsvikar snärjs av till insjöar och kärrmarker.

När de högsta partierna steg ur havet spolades jorden bort och precis som dagens skärgårdskobbar var de kala. Moränen har av vågorna delats upp i sina olika kornstorlekar. Stenarna ligger kvar högst upp, sanden finns lite längre ner och längst ner i dalgångarna har leran sedimenterat.

Hål 8 - Länsögärde

Hål 8; Länsögärde

Namnet syftar på att det fanns ett antal gärden ner mot ön Länsö.

Gräsö

Gräsö är till ytan Sveriges tionde största ö. Från färjeläget är det 22 km upp till Örskärssund och 9 km ner till Äspskärs brygga. Idag finns ca 800 bofasta personer på ön, men liksom i Öregrund mångdubblas befolkningen under sommaren.

Namnet Gräsö skrevs första gången 1490 och betyder ” den gräsrika ön”. Gräsö är en ganska platt och skogrik ö, men mitt på ön bedrivs ett levande jordbruk. Öster om Gräsö ligger en fantastisk skärgård med tusentals öar, kobbar och skär. En vacker sommardag kan man fortfarande hitta sig en egen ö, om man har klarat av att navigera mellan alla grynnor.

Inte förrän på 1890-talet kom vägen på Gräsö till. Innan dess skedde den mesta kommunikationen med båtar längs kusten och med häst och vagn på smala skogsvägar. Regelbunden färjetrafik mellan Öregrund och Gräsö startade 1942.

Hål 9 - Långripan

Hål 9; Långripan

Ripa = hålet var tidigare en liten långsmal åker.

Örskärstragedin 1877

Många skepp har funnit sin grav utanför Gräsöns kust. Naturligtvis har också skärgårdsbor och fiskare drabbats. En av de mest kända är den sk. Örskärsolyckan som inträffade på juldagen 1877. Då bodde 60 människor; fyrfolk, lotsar och sjömän på Örskär. Man hade besökt julottan i Gräsö kyrka. När man skulle hem hade vinden friskat i ordentligt. Efter halva resan beslöt fyrmästare Alm att styra mot Östermörtarö för att sätta kvinnorna i land. Där hade man bekanta i gårdarna och kunde torka kläderna. I Skoga hamn anslöt sig kvinnorna igen och tog plats i båten. Man lade ut, seglade mot Örskär förbi stenarna och grunden. Sedan vet ingen vad som hände. Förmodligen kom en stormby så oväntat och plötsligt att man inte hann bärga seglen. På ett ögonblick måste den tungt lastade båten ha vräkts omkull och alla ombord hamnat i det kalla vattnet.

Dagen därpå gav sig några ut för att söka. På en kobbe utanför stranden låg båten sönderslagen. En bit därifrån hade en av masterna flutit i land. Vid den hade Karl Gräsman surrat fast sig, och i den högra handen höll han ännu i döden fyrmästarens tolvårige son Teodor i ett hårt grepp. Senare fann man ytterligare sju omkomna. På nyårsdagen 1878 klämtade klockorna i Gräsö kapell. Där begravdes de döda i en gemensam grav. En minnessten med de omkomnas namn finns vid Örskärssund.

Hål 10 - Jordkällarna

Hål 10; Jordkällarna

De båda jordkällarna på vänster sida hålet användes tidigare till förvaring av mjölk som användes till att tillverka ost. På sommaren kyldes mjölken genom att sänka ner mjölkkrukorna i brunnen.

Fiske

Det allt dominerande fisket fram till 1800-talet var strömmingsfisket. Fiskeskären låg långt ut till havs. När isen lossade seglade man ut och låg ute i havsbandet ända till sensommaren. Fiskaren tillverkade själv sina skötar (strömmingsnät) och skötlinorna, som band ihop skötarna, gjordes av svinhår.

När säsongens fångst väl var bärgad skulle strömmingen gälas, sköljas ren och saltas. Denna fångst var fiskarens enda egentliga inkomst under året, men hade man ”tur” kunde man bärga ett och annat från skepp som grundstött längs kusten. Detta var naturligtvis olagligt, men nöden hade ingen lag.

Fiskarens värsta fiende var sälen, eller ”själen” som man sa i Roslagen. Man betraktade den som Östersjöns haj som bet sönder och förstörde skötar och nät och bara lämnade avbitna strömmingshuvuden kvar.

Hål 11 - Kalvhagen

Hål 11; Kalvhagen

På den lilla åkerholmen där greenen ligger hade man tidigare en speciell hage där man lät småkalvar gå.

Båtar

Till det viktiga strömmingsfisket användes sk. skötbåtar. De kunde lasta 7-8 tunnor strömming samt de tungt stenade skötarna. Båtarna var 6 – 7,2 meter långa. Den båttyp som tillverkades på Singö kallades Singösnipa och båttypen som tillverkades på Gräsö av Jan Ersson och senare hans sonson Magnus Eriksson i Norrboda kallades Gräsöbåt.

Än i dag lever skötbåtarna. Varje år anordnas Gräsörodden, en tvådagarstävling runt Gräsö. En något större båttyp var storbåt eller kajutbåt. Flera sådana fanns i Öregrund och användes för att frakta ved och strömming till Stockholm.

Hål 12 - Lönnholmen

Hål 12; Lönnholmen

Namnet syftar på en åkerholme med lönnar som tidigare fanns här.

Handel och sjöfart

För både Östhammar och Öregrund var handel och sjöfart de viktigaste inkomstkällorna. För Östhammars gällde detta så länge som farleden via Granfjärden ut till Kallrigafjärden var segelbar och för Öregrund alltsedan staden grundades 1491.

Sjöfarten var dock noga reglerad av staten och när man i Stockholm ansåg att de båda roslagsstäderna blev allvarliga konkurrenter om utlandshandeln så bestämde Gustav Vasa 1559 att städerna endast fick segla på Stockholm.

Under 1600-talet fick Öregrund monopol på utskeppning av järn från bruken i norra Uppland. Det var en mycket lönsam handel. Under 1700-talet tillkom så handel med ved till Stockholm. Även detta gav Öregrund goda inkomster. Mot slutet av 1700-talet blommade sjöfarten upp på nytt bla. genom att flera tyska skeppare formellt bosatte sig i staden för att få handelsfördelar genom lägre avgifter. De flesta flyttade dock aldrig hit utan det var ett sätt att skaffa sig bekvämlighetsplagg.

1870-talet var den stora glansperioden för Öregrunds sjöfart. Då fanns registrerade två barkar, tre briggar, ett skonarskepp, 24 skonare och galeaser samt en slup. Men motordrivna fartyg slog snart ut dessa mindre segelfartyg och vid sekelskiftet 1900 hade de flesta fartyg sålts.

Hål 13 - Marena

Hål 13; Marena

Namnet betyder ”grund havsvik”, ”göl”. Kärrmarken här till höger var till för ca 150 år sedan en vik av Granfjärden. Nu har landhöjningen gjort att det är ett av flera kärr ner mot fjärden. Idag utgör det här kärret vattenmagasin till bevattningen av banan. Vatten härifrån pumpas upp till dammarna vid hål 8 och därifrån ut på banan.

Otaliga skeppsbrott

Skeppsbrotten har varit otaliga under århundradenas lopp. Den första stora katastrofen finns belagd redan i början av 1500-talet, då biskop Arvid Kurck flydde från Finland undan härjande danskar tillsammans med gräddan av den finska adeln. Hans skepp gick under med man och allt vid Viggan, den tidens namn på Gräsö.

I juni 1881 blåste det upp en våldsam storm. Inte mindre än tolv fartyg strandade i Öregrunds farvatten. 1888 rasade en svår septemberstorm. I
Östhammars Tidning kunde man läsa om hur skonertskeppet Venersborg förliste vid Rönnbådan i södra delen av Öregrunds skärgård, hur  skonerten Imatra från Åbo blev vrak vid Skåpet utanför Norrbåda på Gräsö.

Listan på fartygsolyckor vid Gräsös norra kust är lång, t ex: Skonerten Julius, kantrad barlastad, alla räddade; en trälastad brigg, styrman och kapten drunknade, vrak; slättopparen Christina, alla borta, vrak; ångaren Owen, alla bärgade, vrak.

Hål 14 - Stordiket

Hål 14; Stordiket

Namnet syftar på det dike som avvattnar området och leder vattnet ut till sankområdet Marena.

Vallonbruken är ett samlingsnamn på ett antal brukssamhällen i norra Uppland, anlagda under 1600- talet.

1612 blev Sverige tvunget att betala en betydande lösesumma, Älvsborgs lösen till Danmark. En finansman, Louis de Geer i Amsterdam, lånade ut en större summa till svenska staten och fick tillsammans med sin kompanjon Willem de Besche arrendera Finspång i Östergötland. Det var början på en ny epok i svensk industrihistoria. De Geer var intresserad av de svenska naturtillgångarna och anlade många bruk i norra Uppland. Tidigare hade järnbruken i Sverige använt sig av så kallat tysksmide, men De Geer importerade belgisk arbetskraft, valloner från Vallonien i södra Belgien som då var världsledande på järnhantering. Vallonerna införde vallonsmide som krävde större investeringar men som resulterade i bättre järnkvalitet. Vallonbruken i Sverige kom på detta sätt att bli världsledande genom bland annat den höga kvaliteten på järnmalmen från Dannemora gruvor och de förädlade produkterna. De största bruken blev Lövstabruk, Österby, Forsmark och Gimo.

Man räknar med att omkring 2 500 valloner invandrade under tiden 1615–1655. Många ättlingar till dessa bor fortfarande kvar i norra Uppland och de vallonska familjenamn minner om den tiden.

Hål 15 - Västerängsgärdena

Hål 15; Västerängsgärdena

Här hade gården Västeräng åker- och betesmarker.

Marknader

På 1600-talet hölls Öregrunds marknader vid Skäfthammars kyrka i Gimo. Den första marknaden hölls på Trettondagen och den andra vid Mickaelistid tid (29/9). I slutet av 1600-talet fick Öregrund tillstånd till ytterligare en marknad, vid S:t Johannis tid (midsommar).

Till slut fick Öregrundsborna nog av de långa resorna till Skäfthammar och begärde och fick tillstånd, 1836, att flytta sina marknadsdagar till Öregrund. Än idag arrangeras en stor höstmarknad där första helgen i oktober i Lions regi. I samband med badortsdagarna hålls också en mindre marknad i Öregrund. Den största av marknaderna i slutet av 1800-talet hölls i Östhammar på hösten. Där såldes sommarens strömmingsfångst förutom allt annat som hör en marknad till, tom kreatur. Idag hålls den stora höstmarknaden, den sk. Albrektsmässan, i september.

Hål 16 - Högbergen

Hål 16; Högbergen

Namnet syftar på den bergsås som löper längs hålets högra sida.

Badortsliv

Vid sekelskiftet utvecklades Öregrund till en kurort. Postmästare Ekström och Enköpingsdoktorn Westerlund, som är född i Öregrund, var de som drev på badhusbygget. Varmbadshuset var rena snickarglädjen och bjöd på många olika slags bad. För att få delta i badortslivet skrev man in sig i badsocieteten. Det var en lång lista med folk från Gävle, Söderhamn, Uppsala och Stockholm.

Badortslivet innehöll inte bara välgörande bad. Det var också långa stärkande promenader, båtturer i skärgården, tennis, färd i lövad skrinda till Forsmark, maskerader och kappseglingar. Idag återupplever Öregrund detta badortsliv under ett par dagar i augusti. Då samlas åter folk, i  tidsenliga kläder, till tångbad, parader, simtävlingar och diverse andra aktiviteter.

Hål 17 - Stortallen

Hål 17; Stortallen

Namnet kommer av den stora tallen på vänster sida hålet framme vid stengärdesgården.

Skrönor

Även i Öregrund var påskkärringarna aktiva och de åkte till Blåkulla på skärtorsdagskvällen. De återkom på påskmorgonen och vilka som varit till Blåkulla kunde man tydligt se eftersom de satt bakvända i kyrkbänkarna under påskottan.

På Gräsö finns många berättelser om Spirstus, en övernaturlig tjänsteande. Man tog ett tuppägg och la det under vänstra armen till dess det började bli unket. Sedan gick man tre torsdagskvällar till kyrkogården. Den tredje kvällen blev Spirstus färdig och kläcktes. Han såg då ut som en tordyvel. Man förvarade sin Spirstus i en ask och av honom kunde man önska sig en tjänst som räckte livet ut, tex. att bli stark, rik eller ha välskötta kreatur. Det gällde dock att behandla sin Spirstus väl, i annat fall gick det illa och man drabbades av olycka.

Hål 18 - Stallet

Hål 18; Stallet

I ladan framme vid greenen hyste man tidigare hästarna som användes på gården före traktorernas tid.

Roslagen är namnet på skärgården utanför Upplands kust samt fastlandet närmast innanför denna, och innefattar därmed både öar och fastland längs Upplands kust. Det finns inga entydiga gränser för Roslagen, som ungefärligen omfattar området från och med Danderyd i söder till och med Östhammar i norr.

Roslagens gamla namn Roden är ett urgammalt begrepp, benämningen på kustlandskapens yttersta delar. Namnet Roslagen har uppkommit genom en relativt sentida (1400-tal) sammanslagning av ”Roden” och ”skeppslag”. ”Roden” har med kustfolket att göra, de som ror, framför båtar med rodd. Roden var alltså det äldre namnet på Roslagen. Ett ”skeppslag” skulle svara för ett skepp, dess bemanning (cirka 25 personer), utrustning och proviant vid krigstillstånd. I skriftliga källor nämns Roslagen för första gången år 1493 då stavat som Rodzlagen.

Lista på fåglar iakttagna på Öregrunds GK

Inventering över växter i våra dammar